Positiv Pension bloggar

Nu börjar tid en som många av oss förknippar med avkoppling och ledighet. Tid som förhoppningsvis kan användas lite friare än vi gör under resten av året.

För egen del är läsande en stor del av avkopplingen. Om ni går till bokhandeln och köper på er lite sommarläsning ”Köp fyra, betala för tre” så vill jag ge ett riktigt, riktigt bra boktips.

"Den stora bankhärvan, Finansparet Hagströmer och Qvibergs uppgång och fall”, är skriven av Carolina Neurath som nominerades till journalistikpriset ”Guldspaden” 2011 för denna.

Så här står det i baksidestexten till boken: ”Finansmännen Mats Qviberg och Sven Hagströmer befann sig på Karolinska Institutets tvåhundraårsjubileum i Stadshuset fredagen den 27 augusti 2010, när de fick varsitt identiskt sms från HQ Banks nye ordförande: Kom till kontoret omedelbart. Katastrof.

Boken är mycket initierad och välskriven, men lättillgänglig och spännande som den bästa deckare.

Se till att få med den i korgen när du handlar böcker nästa gång!

Trevlig sommar!

Göte Nilsson, Positiv Pension

Ja, det är ett av alternativen som ekonomie doktor Stefan Engström presenterade i den statliga utredningen ”Vägval för premiepensionen” häromdagen.

Den 129 sidor långa utredningen mynnar ut i några olika förslag som i allt väsentligt handlar om två alternativ. Antingen fortsatt stor valfrihet eller lägre kostnader.

I det första alternativet prioriteras valfriheten med ett stort antal fonder att välja mellan. Men, man nämner också möjligheten att ”debitera individen för Pensionsmyndighetens kostnader för fondtorget baserat på utnyttjande”.

Där ser man! Först inför staten möjligheten att fritt välja fonder i förhoppningen att den vanlige medborgaren skall engagera sig och därmed, tack vare ökat intresse och kunskap, få en lite bättre utveckling på sina pensionspengar. Sedan, när intresset ökat, och därmed även antal byten, så blir staten bekymrad för att kostnaderna för densamma stiger! Hur tänkte man där?

I det andra alternativet prioriteras lägre kostnader radikalt, och man pratar om maximalt tio fonder. I promemorian nämner man ett fåtal statliga fonder och utgångspunkten är att ”det ska vara möjligt att åstadkomma en professionell investerares tillgångsmix i sitt sparande.”

Ja, även det kan bli rätt svajigt beroende på vem man väljer. Jag hänvisar till ett av våra blogginlägg från februari i år där vi refererar till en fond från Handelsbanken och Swedbanks Allemansfond. Vi kan på goda grunder anta att båda dessa fonder sköts upp av en professionell investerare.

Här är några korta utdrag från blogginlägget:

”Här finns bland annat Handelsbankens Lux Korträntefond. Den är inte bara Sveriges största korträntefond utan också en av de allra sämsta. Snittavkastningen under femårsperioden 2008–2012 är strax under 2 procent per år, vilket är sämre än ett dåligt sparkonto. 

Swedbanks Allemansfond skapar en helt egen klass när det gäller att ta bra betalt för en svag produkt.  Fonden har under perioden 2008 till 2012 endast stigit med drygt 2 procent.

Det hindrar emellertid inte Swedbank från att ta betalt som om det vore en unik kvalitetsprodukt. Småspararna har under de fem åren betalat ofattbara 3050 miljoner kronor för förvaltningen av fonden. Det motsvarar 1,7 miljoner kronor per dag i avgifter."

Kommenterar överflödiga.  

Göte Nilsson, Positiv Pension